hjärtat ditt'
håll i mig
håll om det svartaste
gräv ner dig i min famn och låt
dina sårade ögon vila
lås in dina tankar i min hud
begrav dina spöken jämte mina
sjung sagor i mina sår
gör allt så vackert som bara du kan
håll om mig när min verklighet skjuter hål i min själ
när jag är utsvulten i jakten på ett enda andetag
när benen inte bär och när huvudet huggs av
håll om mig som om
jag var det vackraste du har
håll i hjärtat du fick
värm det
under din hud
mer värt'
som inte skär eller skriker
något som inte hugger benen av den som
verkligen försöker. stå
något som inte spyr en helt kyla över
något annorlunda så overkligt vackert
i höstmörkret
något som når dit smärtstillande inte når
något som nått in,
lagt sig bredvid sår,
för att lugna och värma
något som är det finaste jag vet
när det inte stjäl mina andetag
för sakens skull
något med tusen ord som aldrig slår
bara lugnt går in under min hud
något som bara får mig att känna mig mer
värd
något
ofattbart
ber er'
för första gången
för alla grepp jag någonsin haft
dör ut
ber er hålla hårt nu
det är det enda hårda mot min själ
som jag möjligvis skulle klara av
jag ber er hålla hårt
nu
fel tid'
faller upp från sömnen
och ner i att hav av råttor i ett bröst
gnager av allt jag har
och alla möjligheter som fanns kvar
tiden är fel idag
då blir allt fel
hamnar i otakt i hjärtat
slår hål i fel väggar i fel rum
men aldrig i ditt
borde vakna nån annan stans
vid en annan tid
med en ny själ och nya ben
där all hud går ihop
där alla tankar går att dela på
där din famn alltid är min stad
förlåt älskling, jag kommer aldrig bli vacker
framdukat-uppslukat'
du dukar upp nya ord
som jag sväljer med för stor aptit
de sätter sig inte i halsen
hamnar inte under
de hamnar mitt i
hjärtat mitt där allt slog fel
dagens hjärta fick du
du som klistrade ihop så många gröna ord
ord som skrämde bort en bit apati
allt som kunde blivit fel
la sig till ro
kanske bara för en dag
men ikväll ska inget få bita livet ur mig
ikväll
har jag dina ord
innanför. huden.
sprick bara inte nu
inte än
punkterad'
förvirringen stiger till en högre grad
och mina läppar kommer inte tina idag
går hål i varje steg jag tar
och ingen borde få gråta så
man dör om man gråter så
när de starkaste faller ut genom ett fönster
väcks spöken till liv
rädslan för att varenda pelare kan falla
för hur ska jag kunna fånga dig när ditt fönster
är flera mil bort, flera nätter före mig?
skakade av mig några tankar idag
lät de falla handlöst bakom mina blodiga fötter
tappade taget om något
jag aldrig kunnat sätta ord på
men det hann ikapp min tysta röda kropp
högg mig
där allt gör ont
punkterade en lunga och två hjärtan
utan ett ord
ingen borde få gråta så
man dör om man gråter så
om du vill'
snavade på det nyaste jag har
slår mig sönder och samman mellan era ord
och mellan minuterna då andningen upphör
kan inte se klart mellan mina egna fingrar
det går hål på dem
rista in någonting av värde i min panna
och slå ut varenda ben i min kropp
gör mig oförstörbar
klä mig i mörker
mata mig med mina rädslor
med mättnaden jag helst av allt vill fly
stannar upp.
det är hål i täcket inatt igen
om du vill så vittrar jag sönder
går jag itu och isär, hål
genom alla drömmar, alla mål
och så splittret
för du har fastnat
där allt mitt skakar
& brutalt faller ikapp med paniken själv
försvinner'
kryper ut ur mitt skinn
gör hål som aldrig kommer kunna täppas igen
inte av dina ovala smygande ord
inte av dina tankar heller
jag lägger mig under allt
för att leta reda på det jag tappade
kan bara inte minnas vad
som fick allting att upphöra för ett tag
slå ner mig till marken eller stå kvar
bara du aldrig någonsin vilseleder allt jag har igen
det svider som gack i själen
att gå vilse när du ser på
jag går i ide
om inte nu
så dagen efter
inte din enda vän, min vän'
slagen står dig inte närmast
blåmärkena och kniven i dig
är inte det närmsta du har
jag vet att mörkret håller dig hårt
men vi håller i dig hårdare
dina skakben ska huggas av
bromsspåren i dina ögon ska tvättas bort
med famnar och ord
med alla dina favoritfärger
ska vi måla din kropp
och dina drömmar ska vi klä i det varmaste vi har
vagga dig in i lugnet
skrika iväg den tystnaden som gnager i dig
sängen är inte din enda vän
"jag lovar du betyder nånting
du orkar ta dig genom det här
du räcker till så var den du är"
ens'
hur liten jag än blir
kommer alltid ett eko rymmas i mig.
välkommen'
när du tar slut
ett tak som kan krossa varje ensamhet
när vi båda står under
det finns en kudde här
där du kan vila ditt kaos
där du kan torka
dö och födas på nytt
det finns en säng
när du tar slut
där du kan hugga av dig dina tankar
dina ben
låta de växa ut, på nytt
det finns en dörr här
som är din.
varje gång du tar slut.
världens räddaste man
alltid lika vackert trasig
brutalt misshandlad av flaskornas innehåll
av alla tusen nålar och piller och jordnötter
hjärtat kan gå sönder idag
som så många gånger förr
han kan blöda ikapp med
alla glasskärvor från alla krossade drömmar
som han nu halvlever mitt i
vi skulle alla kunna leva med
frotéångest för att få röra oss med dig igen
du kan slå isär ett helvete som
vi alla kommer leva i, imorgon.
ikväll tog du våra andetag
och fyllde våra lungor med någonting
betydligt mycket vackrare
jag kunde dött där utan att märka det
under dina skakande toner, ord och ben
kunde dött i dina ögon
framför dina mörkaste kvällar
dina ord vilar alltid
under min hud, världens räddaste man.
bli inte så skör igen'
där mina ögon faller, igen
gå inte sönder
framför det jag hör
det jag kan röra
fall inte isär så nära att
det går hål i mitt skinn
gå inte i bitar
för varje bit skär in
snälla kära vackra du
håll ihop dig
jag kan inte se dig så splittrad
kallsvettig och skör, igen.
tömmer mig'
varje steg tar mig till någonting jag inte känner igen
förstår inte var ni lägger orden ni brukade ge mig
de är så många nu som saknas
och mitt ordföråd är tömt
påminner mig om det kallaste jag känt
det kallaste jag någonsin vandrat vid
jag vill vara så mycket mer, för dig
en pall du kunde vila dina rädslor på
en ask du kunde stänga in dina spöken i
en slagsäck
en trygghet
jag tömmer allting efter mig
tömmer varje åder
bygger nya ben för dig
jag kunde varit en stjärna
vägrar torka'
allting har fastnat på min tunga
som vill in under min hud
förstår inte vad du säger när mina andetag knappt ger
dig blåmärken på din näsa
jag förlorar mig i asfalten
där jag går vilse i svart på vitt
och vaknar upp röd med blod i min ihåliga mun
allt gör ont som inte är gjort av värme nu
allting som inte får världen att sluta gå av
bit för bit
din kind är min enda trygghet
din kalla vita trasiga saltvattenkind
står ostadigt på nästan obefintliga ben
ingenting räknas som bara nästan finns
jag målar upp en ny värld
med färgerna jag älskar
färgen hamnar på min kropp
färgar av sig
vägrar torka lika snabbt som rött
kommer aldrig kunna slå sig till ro
jag måste gå min väg nu.
lugn mitt hjärta, lugn, lugn'
det var aldrig riktigt meningen
att du skulle falla under mina kalla händer
aldrig riktigt min avsikt att skapa mer av det jag hatar
och mata dig med det
kanske tvingas jag att vakna
för att kunna värma dina tankar
isåfall är det värt att slå huvudet i morgonen
varje dag
men det är när man borde sova
som man ständigt måste tampas med monster
när man borde släppa taget eller en hel tyngd
som man låter snaran strama åt, lite hårdare
det är alltid försent
att slå sig fri
där sömnen och de odrömda drömmar skulle ligga tyst
ligger en kall plats vid ryggraden, skriker
en oändlig säng som nyss varit minimal
där ångesten nu får plats på huvudkudden
och förvirringen dansar i nyvunna sår
det är när man borde sova
som man ständigt måste sitta nattvakt
för att bibehålla det obefintliga lugnet'
klara dig'
och det skvätter i min panna
hamnar under en hud jag inte visste fanns
allt så nytt, ovant, kaosfärgat.
vågar inte släppa orden
vågar inte låta dem gå fria jämte dig nu
du är för sårbar och jag för livrädd
kan inte vakna upp som jag somnade
så jag vill göra om det igen
kan inte somna som jag vaknade
så jag vänder mig ut&in för att inte slitas isär
av alla knivar i mina händer.
om du vill får du klä mig i sånger
leta upp något att rena mig med
skrubba bort oron som svider i mina ögon
och skölj bort bromsspåren nedanför dem
allt svider som inte är vitt
allt går hål på som inte är helt
(dina ord ikväll är som en famn min vän)
jag kan inte somna som jag vaknade
& jag kan inte vakna som jag somnar.
hemskt. vackert'
krossade mig, drog mig en bit bort
nere vid den kallaste marken som om det vore
det enda jag hade kvar
benlös, lealös.
allt som fanns kvar i mig strömmade ur mig
tröttheten låg som bekant,
gnagande under mitt skinn
som ny badade i en ny förvirring
en ny fördärvad dag, nya tankar av oro för dig.
den famn jag nyss var i
kom tillbaka och torkade bort glassplittret
torkade bort hysterin och slagen som matade på innifrån
läppar som skrämde bort skakande ishänder
läppar som gav löften att dö för
jag kunde varit under jorden nu
om det inte vore för dina andetag.
