misskajsasigrid

tystnaden har aldrig varit så skör
varje steg tar mig till någonting jag inte känner igen
förstår inte var ni lägger orden ni brukade ge mig
de är så många nu som saknas
och mitt ordföråd är tömt



påminner mig om det kallaste jag känt
det kallaste jag någonsin vandrat vid

jag vill vara så mycket mer, för dig
en pall du kunde vila dina rädslor på
en ask du kunde stänga in dina spöken i
en slagsäck
en trygghet

jag tömmer allting efter mig
tömmer varje åder
bygger nya ben för dig

jag kunde varit en stjärna