stort men aldrig nog'
det kan vara närmst men mil iväg
vet inte var jag är eller var jag ska
men slutet finns med i allas historia
skulle slå liv i hela hjärtat varje dag
om jag förstod bättre
för dig
'
stort steg
mot en ny verklighet
mot en ny rädsla
men ett stort steg
men aldrig nog
trodde aldrig jag skulle få möta sådana ögon
trodde aldrig någon kunde älska
som du
pann-bens-röd'
fördärvar min sömn
fyller mig med odrömda drömmar
bara för att fyllas med n å g o t annat
väggen slår mina tankar ur balans
väggen är pannbensröd
efter bara några sekunder
min lu f t '
och mot halsen
mot hjärtat utan ett slag
lättare än syre
och större än obehag
dina steg tar mig tusen meter fram
vid din sida
dina andetag ger mig syre nog att leva tills imorgon
dina ord bär mina bördor över ångest och dalar
kullar av ärrvävnad
flyger mig över h å l
hjärtat
när du är 110 andetag bort
känner jag din puls i mina öron
och jag vet
att hur många syresteg
eller hjärtpump vi än är i f r å n varandra
hur många låtar
stenkast eller skrik vi är ifrån varandra
så kommer vi alltid tillbaka
till den famnen vi helst delar och delar med oss av
min famn är din att drunka i
tack för liv
värmen
min luft
döda drömmar'
Sömnen var min vän
Inatt
Och morgonen slog ner mig mellan lakanen
De ville kväva mig
Precis som jag själv alltid gör
Det är egentligen ingen större skillnad
Gör nästan lika ont
när det inte går att andas.
När jag byter skinn
Gräver efter benen bland allt jag hatar
Intensivt
Ville aldrig förstöra dina drönmar
Klarar inte av att skaka ikapp med kaoset
Med alla snea, förvrängda ord.
Jag inte kan med.
Tappar andan
Som på beställning
Av något gammalt
som skaver
Förblöder, på samma röda
något saknade sätt som alltid alltid förr
Något du glömt medan jag varit vit,
Som du trodde
Kan inte bära upp alla ärr på en och samma gång
De är för tunga och för svåra att förstå
Vet inte hur du skulle kunna läka
Något så gammalt
Som allt som gick sönder
Under mig
Och inuti.
Förlåt, hjärtat mitt.
Jag kommer förbli. s å n .
hjältar'
in i en sömn som slår oss älskande i magen
det kommer bli så tyst mot sommarväggar
så tyst mot hjärtan
kallare utan dina ord från ingenstans
svidande tystnad
inga toner mer
men när de sista slaget är slaget
och ett annat slag slår hårdare
då kallas de med famnar hjältar
och man skulle kunna dö i den tacksamhet
man drunknar i utan att orka rädda sitt liv
era ord är som alvedon mot blåmärkeslent skörskinn
och jag tror inte ni förstår
att ni håller mig vid liv
jag tror inte att ni förstår
att den natten som skulle vara en evighet
blir ett krigsfält med ljus
och hur ont det än gör
så har ni alltid ont ikapp med mig
det är ingenting jag begär.
låt mig spilla tacksamheten över er
låt mig värma in den i era skinn
för ni
ni håller mig vid liv.
älskade hjältar
l.
djupare in
under hud
som inte vill sitta kvar
du håller fast
som lim
du måste stå rak
låt mig'
med din flackande blick
med ögon av oro inklämd mellan panikväggar
så skakar du mitt sköra liv
önskar att min famn var större
och att den var överallt där den behövdes
att alla mina ord fanns i dina öron
hela tiden
alltid högre än strypgrepp runt hoppet
jag finns under din hud
jag gräver mig in
låter dig inte spricka
håller mig fast
hårdare än hårdast
in i hjärtat
ut i blodet
du får aldrig släppa taget
tappa balansen
eller spy ur dig orken
släpp ut allt
i min famn
och låt mig bygga upp dig på nytt
in i sista såret'
med en puls av stenhårda knytnävar
allt mot strupen, insidan och ut
täpper igen
sätter sig på tvären
s y r e b r i s t
och allt blir svart
kantiga tankar hemsöker
de svagaste i mig
stannar och slår sig till ro
gräver sig ner och in
där de vet att blodet flödar mest
där knivar sitter kvar
där sekunder inte finns
drömmar är något man har
som en ursäkt för att inte dö
här ska man hålla sig vid liv
in i sista såret
ska man hålla kvar vid livet
stanna hos mig'
som en trygghet mellan oroliga syner
om jag bara var säker och andades med jämna hjärtslag
bara visste att all värme var där för att den hörde hemma
inte för att den kan ge sig av
behöver er närmre
vid själen
nära inpå, intill och aldrig vidsidanav
vid sönderskavda prickar som stör vid synfältet
precis innan allt blir svart
och hela allt faller mot en asfaltssvart grund
av rädslor och besvikelse
ni borde inte och får inte gå
ni kan riva muren som står mellan mig och ingenstans
mellan mig och skakande kroppar, likbleka och kalla
som gamla sår under huden
ger alltid mer
behöver alltid mer
svider sönder av en önskan om en trygghet
som skriker in i hjärnan
att kanske behövs mina ord
och mina spår, inte överallt,
men lite h ä r o c h v a r
bara så jag vet
kanske behövs det
någon sekund i era hjärtan
och kanske behövs vi
och kanske önskar ni också
att vi a l l a finns kvar
när skinn spricker under ordregn
ni är som eld mot
bortdomnad livsglöd
h e l v e t e t '
står och skriker överallt
de lådor man valt att begrava sig i
tillsammans med alla skrikande minnen
ingaandra.
vi utanför lådorna valde att dränka oss i allt vad de innehöll
alla sår, alla skrik, alla svidande skavminnen
vi är täckta i allt som någonsin gjort oss illa.
det luktar svek och sprit, krossade drömmar och salt
efter ett tag lägger sig nästan paniken
man får lära sig att likgiltighet är det enda verkliga här
en del kan inte släppa taget
kan bara inte gå v i d a r e
de är isolerade i sin hud med ögon som stirrar på I n g e n t i n g
de är förlorade
En del är känslomässigt rubbade
ler åt skriken som vuxit fast vid deras hud
jag förstår dem, man blir så hopplöst förlorad
en del av dem stör
med stör menar jag att de alltid tar sin chans att krossa de svaga
de med tomma blickar
deras blockar skall tömmas än mer
de som ångrar, som egentligen bara gjorde ett snedsteg
enda in i h e l v e t e t - de ska tömmas igen&igen
De är kännslomässigt rubbade, nonchalanta svin
som täcker de svaga i sina synder
täcker dem i skam varje dag och natt med slag av förnedring
och vi andra
vi plågas av deras jämmer eller likgiltigheten de har
inför att bli brutalt utnyttjade
(...)
man dör en bit, en bit varje dag
och man tvingas att bli mer och mer levande
för varje bakslag
kontraster som sliter oss i stycken
blandar vårat blod med våran största rädsla
att våran död
känns mer än livet
här i h e l v e t e t ...
skrik'
på den som försöker
som ett skott i huvudet
på den som drömt
fötterna har nog aldrig någonsin varit såhär kalla
tankarna såhär ohörda
längtan så skev & kantig, ihålig, outhärdlig
det är som taggtråd i magen
på den som lever fast det inte riktigt känns
precis på samma avstånd från känslan
som från att gå sönder av smärtan
allt är skevt, kantigt, ihåligt, outhärdligt
grunden håller på att gå i bitar
varje sekund är en ny av hålor att fylla
hoppet släcks varje gång någon glömmer av sina ord
långt långt bortanför det vi glömt att vi älskar.
man kan undra varför vi inte längre minns
antagligen beror det på alla låsta dörrar
bortkastade nycklar, försök & blåmärken
allt, som står ivägen.
det gör ont när ensamheten blir en trogen vän
när det är du som borde värma mina tankar som frusit
till. snövitt puder.
som eld'
och lämnar huden fri och kvar
andas man igen som när man var barn
nu när ingenting svider
förutom tröttheten
lyser ögon och du gråter
av samma lycka
som jag känner
i d a g
aldrigsomdetborde'
svider hål i betong
mot mitt skinn
skakar förstånd ur balans
& skjuter hål i andetag
som aldrig riktigt var välkomna
som aldrig riktigt fick finnas till
vore det helt
skulle det aldrig vara vårat
men vi håller kvar ändå
om nästandetendavihar
huvudet huggs av
lämnar spår under ögon
viker sig benen är allt som det ska
men aldrig som det borde
stapplar fram
& staplar ord på en mark
som bara f r ä t s sönder
glider ifrån tankarna
om någoting som faktiskt
f i n n s
panik runt halsen'
hoppa från kanten
tappa hjärtslag i marken
och trampa sönder dina egna drömmar
jag vet att du skulle
försöka slita det i stycken
även om de så skulle lämna dig med ett skott i magen
det känns som att leva i ett hål
som man ständigt drunknar i
och väggarna krymper på rutin
skaver frätsår i halsen
& jag vet hur det skrämmer dig
när min blick ser rakt genom dig
med din panik runt min hals
som du saltat med ögonoro
stannar allt
och jag vet att varje sekund jag försvinner
gör jag dig illa
inatt igen
för. er'
lägg hjärtat på minnet
tappa inte mina ord mellan sprucken hud
för jag står er närmre än ni någonsin tror
jag ligger bredvid era skrik
och försöker med mitt liv att tysta era skakande ben
med all min kraft står jag
bredvid varje sida av er
varje andetag
varje sekund
jag får finnas kvar.
bara med dig.
fyll mig med med sår
med slag från det starkaste i din blick
leta reda på mina ömma punkter
förgör dem
förakta dem som jag föraktar morgonen
och skriv in mina sista ord på min egna tunga
bit hål i det jag älskar
så jag slipper förlora
a l l t
och stanna upp
stå still och kvar
och låt mig se mig själv falla genom golvet
och ner i din famn
ensam och delad i tusen
låt mig drunkna i din lukt
och i din andedräkt
låt dina hjärtslag vara eviga i mitt öra
bygg upp allt du nyss krossade
på nytt
utan blåmärken
utan sår
utan skrik
p a n i k e n d o g
utan allt
barameddig.
skrik mig lugn'
livet tillåter dig i mitt skinn
släng oron till ett hav av skrik
ge mig löften om att den aldrig kan ta sig hit. i g e n
du är större än sömn
vackrare än drömmar
slits i stycken över min oförmåga att vara närvarande
ö v e r a l l t
borde varit fler
jag vet precis hur dina ögon ser ut ikväll
jag vet precis röd du kommer vara imorgon
sånt som skaver hål i min själ
hade jag kunnat hade jag låtit hjärtat slå
hade jag kunnat hade jag tagit tillbaka
varje tår som jag tappat på dig
hade jag varit stark nog hade jag stått upp
utan att falla under min egna tyngd
hade jag kunnat
hade jag räddat dig från allt
jag älskar dig
och är evigt tacksam
för varje gång du tvingar mig att ligga stilla
och andas in i dina hjärtslag.
om natten.
bränn'
snärj mig hårt kring dina ord
klyv mina i mer än två
och bränn mina andetag
på ett hårt svidande slag
vrid min puls ur led
och skrik död i mina ådror
låt allt som rinner bli fast
stanna upp, svälla, explodera
s ö n d e r varje tanke som karvar sig ut ur
mitt vinterskinn
detskullevaraditt
svider ögonen är det livet som känns
skulle du bevara mina sagor
om de föll handlöst utan mig?
faller'
bryr mig inte om hur jag faller
så länge jag faller själv
spelar ingen roll om min falltid är nolltid
eller en livstid
så länge jag inte fäller er
jag vill inte låta dig falla ikapp med mig
trodde jag kunde stå för en dag
men föll under morgonsyret
och kvävdes direkt när jag kom in
försvarslös inför någonting vi annars tagit för givet
du måste orka stå igen
rädda dig själv innan du räddar någon annan
och lova mig att det som slår ner
kommer ge dig viljan att resa dig upp
igen
för jag faller nu
och jag reser miginte
förens jag vet. att
jag k a n s t å
förlorar'
jag förlorar mest aptit
där ni går isär
förlorar jag balansen helt
mellan rödgråtet och hjälplöshet
det är i eran smärta
jag faller ner i ett öppet sår
där ni går sönder
förlorar jag hoppet
det hopp
jag måste bära för e r
nu
