misskajsasigrid

...små, små svarta lådor
står och skriker överallt
de lådor man valt att begrava sig i
tillsammans med alla skrikande minnen
ingaandra.

vi utanför lådorna valde att dränka oss i allt vad de innehöll
alla sår, alla skrik, alla svidande skavminnen
vi är täckta i allt som någonsin gjort oss illa.
det luktar svek och sprit, krossade drömmar och salt

efter ett tag lägger sig nästan paniken
man får lära sig att likgiltighet är det enda verkliga här

en del kan inte släppa taget
kan bara inte gå v i d a r e
de är isolerade i sin hud med ögon som stirrar på I n  g  e n t i n g
de är förlorade

En del är känslomässigt rubbade
ler åt skriken som vuxit fast vid deras hud
jag förstår dem,  man blir så hopplöst förlorad

en del av dem stör
med stör menar jag att de alltid tar sin chans att krossa de svaga
de med tomma blickar
deras blockar skall tömmas än mer
de som ångrar, som egentligen bara gjorde ett snedsteg
enda in  i h e l v e t  e  t  - de ska tömmas igen&igen

De är kännslomässigt rubbade, nonchalanta svin
som täcker de svaga i sina synder
täcker dem i skam varje dag och natt med slag av förnedring
och vi andra
vi plågas av deras jämmer eller likgiltigheten de har
inför att bli brutalt utnyttjade

(...)


man dör en bit, en bit varje dag
och man tvingas att bli mer och mer levande
för varje bakslag
kontraster som sliter oss i stycken
blandar vårat blod med våran största rädsla

att våran död
känns mer än livet

här i h e l v e t e t ...