slår skiten ur mig'
att dagen stod och skvätte röda sår i mina ögon
var inte oväntat. men närmre än jag var förberedd på.
så längesedan nu.
ändå alldeless nyss. som om det fortfarande hängde kvar i luften.
lukten. av rött.
när allt som inte finns skriker
åt mig att jag borde göra någonting åt allt
blir jag rädd för marken
och flyger en bit över
allt kan stjäla min tid
en famn att drunkna i är allt som behövs idag
för att dämpa det brutala tystnaden
som jagar mig genom gamla ärr
fyllda av nätter och de mjukaste av det vassaste jag vet.
låt mig dö en stund
hos dig för att väckas till ett nytt liv
där morgonen inte är ett tvång
där natten är så vit, oförstörbar.
där ingenting är rött, som gör ont.
där dina ord aldrig går sönder halvvägs
där allt hos mig slutar skaka så länge du står
stadigt. kvar.
skakar ikapp
det har blivit mer för mig
någonting jag aldrig vill släppa taget om
som skakar så brutalt
jag blir räddare än självaste tomheten
jag tappar ord om vartannat
för jag vet inte vilka jag ska ge dig
för att du ska inse
att mina hålor kommer snart vara dina att fylla
vet inte hur jag ska plocka upp de trasigaste jag har
för att kunna ge dig, allt.
skakar jag ikapp med dig
kommer vi falla sönder och samman
världen hinner inte med
morgonen slår hål i väggen, täcket
näthinnan blöder.
jag slungas in i en morgondusch av kall panik
tror inte vad jag ser när allt är så skevt
för ett tag kunde jag tro
att morgondagen skulle bli fri från veka ben
jag kommer skaka ikapp med dig
om du låter mig
även om det kommer fälla oss under
alla ord och all värme.
min famn är din.
jag önskar, faktiskt'
jag önskar att du inte tyckte som jag
att du inte förstod mina ord
när de är som sårigast
jag önskar att du inte tyckte det var hårt
att du aldrig skrapat dina knän
på livslång mark av rädsla
jag önskar dig inget av det där
jag önskar att dina nätter var kortare
och längre på samma gång
att de fanns där för att lugna
och inte skära dig i bitar
vill inte att du ska kunna drunkna i dig själv
jag önskar att jag kunde göra någonting
något större än ord
ge dig en famn du verkligen skulle kunna leva i
önskar att mina ord var som smärtstillande för dig
och att jag kunde absorbera upp
alla dina salta droppar
förlåt kära, jag kunde kanske gjort så mycket mer.
för en himmel eller två
att du inte kunde mer
var inte lika chockerande
som att du faktiskt la av
att ingen visat dig hur man sparade andetag
man senare i livet kunde ta av
som ett slag mellan hjärtat&förståndet
insåg vi ganska snabbt
du är borta nu
men så länge vi minns dig
så länge du dansar i våran mun
kommer du vara evig
på distans.
en ganska smärtsam
& jag önskar att han klarar sig
att saknaden låter honom få sin ro
och att du.
som vandrar bland allt vi inte vet
att du tar hand om min bror.
det är så skevt
lite bättre'
gör mig till tryggheten själv, när jag kan
stegen blir längre och lättare
går för en gångs skull åt rätt håll
kastar mig inte framför ett brutalt slagsmål
med kyla&migsjälv.
att du finns några andetag bort
är större än sömnlöshet
nu är jag i fel stad
nu är jag hemma
på rätt plats
för sant för att vara bra'
slog mig tillbaka till en skuld jag nästan glömt
tillbaka till något förlorat som alltid finns kvar
skaver. biter loss allt jag hållt fast vid.
det man talar om finns kvar
men mina ord om dig är så få
så långt borta i ett liv som för längesedan
gav sig av
på min rygg lever du
alltid.
