misskajsasigrid

min morgon var den sista jag ville se när jag vaknade
att dagen stod och skvätte röda sår i mina ögon
var inte oväntat. men närmre än jag var förberedd på.
så längesedan nu.
ändå alldeless nyss. som om det fortfarande hängde kvar i luften.
lukten. av rött.

när allt som inte finns skriker
åt mig att jag borde göra någonting åt allt
blir jag rädd för marken
och flyger en bit över
allt kan stjäla min tid


en famn att drunkna i är allt som behövs idag
för att dämpa det brutala tystnaden
som jagar mig genom gamla ärr
fyllda av nätter och de mjukaste av det vassaste jag vet.

låt mig dö en stund
hos dig för att väckas till ett nytt liv
där morgonen inte är ett tvång
där natten är så vit, oförstörbar.
där ingenting är rött, som gör ont.
där dina ord aldrig går sönder halvvägs
där allt hos mig slutar skaka så länge du står
stadigt. kvar.